Etikett: ögonblick

Torsdag den 6 juli 2006. Dagen hade börjat bra. Stockholm badade i solsken. Svärmor var på besök och dagen efter skulle det vi hoppa in i bilen och åka med svärmor till Småland. Sambon hade tagit med sin mamma, eller det var väl kanske snarare tvärtom, ut på stan för shopping. Och jag skulle på anställningsintervju. Klockan fyra sammanstrålade vi med pappa, det var dags för en fika på Långholmen. Det måste ha varit en av sommarens allra hetaste dagar.

Sambon, jag och svärmor kommer hem framåt kvällen, helt utpumpade. Jag går först in i köket och förstår inte – har sambon spillt vatten överallt och inte torkat upp? Men lukten och konsistensen på ”vattnet” avslöjade snart sanningen. Olivolja. På bordet, i brödfatet, låg sprayflaskan (en pumpflaska av glas). Botten låg bredvid. Oljan hade spridit sig precis överallt. I taket. Över golvet. Gardinerna, väggarna, skåpen, stereon, grott in i mockastolarna. Vi hittade även olja i den stängda kaffeburken.

Det tar oss tre drygt en timme att torka upp pölarna. Under tiden halkar vi omkring i köket. Till slut får vi alla tre ställa sig i duschen för att få fötterna rena, spåren efter oljiga fötter sytes redan i hela hallen. Detta ögonblick leder fram till åtta månader av kökskaos.

Detta i lägg publicerade jag på Granding för exakt ett år sedan. Idag får ni en repris. Hade tänkt att skriva et inlägg om det verkliga sista ögonblicket, men klarade det inte.

Den 2 maj 1993 födde katten Kajsa tre små ungar. En dog snabbt. Man misstänkte inavel och att grannkatten, Elvis, både var Kajsas pappa och far till hennes ungar. Nummer två, Sillen, dog också efter ett tag.

Kvar blev nummer tre. Den enda svarta katten i kullen. Killen. Mamma bestämde att han skulle heta Sebastian. Jag fick panik. Sebastian, liksom! Varpå mamma säger ”jaha, men kom på nåt annat då, nu direkt!”. Det blev Kurris. Och killen var en tjej. Tur att det inte blev Sebastian.

Hon var aldrig en ligga-i-knät-katt. I början låg hon dock i mitt knä. Men på hennes egna knäppa sätt. Varje dag när jag kom hem från skolan tog jag en filt i knät (att dra in klorna var inte Kurris bästa gren). Ovanpå den la jag Kurris. Upp och ned. Enda sättet att få henne att ligga i knät.

Redan tidigt lärde hon sig några ord. Favoriten var ost. Favoritordet alltså, inte favoritgodiset. Det blev nämligen så att ”ost” betydde ”godis”. Don’t ask me why.

Första julen – 1993 – var jag och Kristoffer i Australien. Hemma var mamma och den halvårsgamla katten. En natt vaknar mamma av att Kurris är i sängen (det var inte heller Kurris grej). Uppenbarligen har något hänt och mamma följer efter katten till vardagsrummet. Och där ligger granen i ett hav av vatten, barr och trasiga kulor. Kuris hade lekt lite väl våldsamt …

Samma jul följde Kurris med hem till mormor och morfar på julafton. Morfar var sjuk och kunde inte gå ut och självklart kunde inte Kurris vara ensam hemma på julafton. Mormor som alltid hatat katter, men som snabbt blev Kurris favorit eftersom alltid såg till att mata katten med ren, lamm och älg samtidigt som hon sa ”det är från mormor!”. Men den där första julen: hemma hos mormor sprang hon först in i eldstaden för att sedan – med sina sotiga tassar – springa rakt upp i den rosa soffan. Mormor pratar fortfarande om denna händelse med skräckblandad förtjusning.

Igår fick vi säga adjö till Kurris. Exakt 16 år och 7 månader senare. Det var fullständigt ohyggligt vidrigt. Vi har varit hennes människor i större delen av mitt liv. Ja, Kurris var verkligen inte vår katt, vi var hennes människor.

Hejdå älskade Kurris.

Fler bilder här