Författare: Josefine

Lördag den 24 december 2005. Julafton. Julklapparna öppnas, och i ett av dem ligger en flaska. Den ska fyllas med olivolja, pumpas upp och vips så kan man sprida oljan med spray. Flickvännen blir glad, hon har tittat på sådana men inte handlat någon. Det har pojkvännen gjort istället.

Torsdag den 6 juli 2006. Dagen hade börjat bra. Stockholm badade i solsken. Svärmor var på besök och dagen efter skulle det unga paret hoppa in i bilen och åka med svärmor till Småland. Mannen hade tagit med sin mamma, eller det var väl kanske snarare tvärtom, ut på stan för shopping. Och kvinnan skulle på anställningsintervju. Klockan fyra sammanstrålade de alla med kvinnans pappa, det var dags för en fika på Långholmen. Det måste ha varit en av sommarens allra varmaste dagar.

Paret och svärmor kommer hem framåt kvällen, helt utpumpade. Kvinnan går först in i köket och förstår inte – har pojkvännen spillt vatten överallt och inte torkat upp? Men lukten och konsistensen på ”vattnet” avslöjade snart sanningen. Olivolja. På bordet, i brödfatet, låg sprayflaskan. Botten låg bredvid. Oljan hade spridit sig precis överallt. I taket. Över golvet. Gardinerna, väggarna, skåpen, stereon, grott in i mockastolarna. De hittade även olja i den stängda kaffeburken.

Det tar de tre drygt en timme att torka upp pölarna. Under tiden halkar de omkring i köket. Till slut får de alla tre ställa sig i duschen för att få fötterna rena, spåren efter oljiga fötter sytes redan i hela hallen. Då och då tar de en paus, har det verkligen hänt? Allt känns som i en film, som the Truman Show.

Fredag den 7 juli. Kvinnan är duktig på att föra sin talan. Här är det ingen idé att ringa kundtjänst, hon ringer direkt till flasktillverkarens vd. Det visar sig att flera kök runt om i landet blivit skadade, flaskan har ett fabrikationsfel. Hon blir lovad full ersättning, allt ska lösas, snabbt och smidigt. Första steget är att ringa en saneringsfirma. ”Ring!” svarar vdn, ”vi löser allt”. Nej, hon behöver inte ta några foton, bara skicka räkningarna.

Saneringsfirman kommer för att titta på förödelsen. Oljan har redan börjat tränga in och spridas. De måste ta golvet, träparkett, med någon maskin. Det måste ske snabbt, nästa dag är en lördag, men de lovar att komma då. Kvinnans bror får släppa in dem, paret ska ju med svärmor till Småland.

Måndag 10 juli. Ikea har öppnat i Kalmar! Årets största händelse, i alla fall i Småland. Paret passar på att köpa en del nytt till köket. Stolsklädslar bland annat.

Sommaren rullar på. Gardiner lämnas på tvätt, en del slängs och köps nytt. Det blir några fler vändor till Ikea. Allt flyter fortfarande bra med flaskföretaget, vdn försäkrar om och om igen att de ska stå för allt. Man måste ju tapetsera och måla om. Kvinnan har ganska svårt att hitta hantverkare, men efter cirka 20 telefonsamtal hittar hon några som otroligt nog inte är på sommarsemester. Samtidigt upptäcker paret fler oljeskador. Några av stolarna måste ha stått i oljepölar, benen är alldeles flammiga. Sparksockeln (den bit som skåpen står på) är helt indränkt. Och skåpen. Skåpen ja. De olycksaliga skåpen. De är av massivt trä, hela köket är det. Och oljan har sugits in i trät. Och kryper nu ut. Alla kunniga paret pratar med är eniga: köket måste helsaneras. Ut med det gamla, in med nytt.

Paret lyckas låna en bil och åker ut till förorten för att besöka köksföretag. Hur gör man egentligen? Ikea känns liksom självklart, men när de kommer dit inser de att det inte funkar. Det handlar förstås inte om att skaffa ett bättre kök, men ett likvärdigt. Ikeas standard vore en drastisk försämring av standard jämfört med det gamla köket.

Till slut hamnar paret hos en firma som säljer hem-prylar, och även kök. Köksarkitekten, vi kan kalla honom Olof, har hunnit gå hem för dagen, men paret blir inbokade för ett möte med honom dagen efter, på söndagen. Under tiden ser de ett kök och en bänkskiva som de fattar tycke för.

Söndag den 18 augusti. Kvinnan har åkt på en jätteförkylning och kan inte prata. Bilköerna är hemska. Men mötet på köksfirman blir bra. Olof tycker historien om oljeköket är hysterisk och samtalet blir livligt. Paret drar det viktigaste: extra mycket förvaringsplats och att de litar helt på hans köksfirma, deras egen kunskap på området är obefintlig. Olof visar ett par kök och man fastnar återigen för det man såg dagen innan, från företaget ”Köket AB”. Paret får en demonstration av roliga features – man har inga handtag utan öppnar underifrån och spotlight sitter i skåpen så man slipper ha lampor. Allt ser bra ut, men paret ber Olof titta på extra höga skåp då man vill få så mycket förvaringsmöjligheter som möjligt. Paret överlämnar ett dokument med ritning, foton och mått på det befintliga köket.

Efter någon vecka kommer en offert per post. Allt ser bra ut på ritningen, listan på alla delar förstår paret inte mycket av, det står mest ord som ”Skåp m2 frontm.back”. Olof berättar att han inte kunde få fram extra höga skåp, utan det blev normala.

24 augusti 2006. Flaskföretaget godkänner alla kostnader via ett telefonsamtal.

1 september 2006. Innan paret accepterar offerten hör de av sig till flaskföretaget igen. Kvinnan mailar det glädjande beskedet: ”det blir nog 11 000 kronor billigare”. Efter att hela tiden sagt ok till allt trycker nu företaget på nejknappen. Kontaktpersonen ringer kvinnan med budskapet att de inte ska betala. Efter flera samtal, och mycket konstiga samtal, meddelar paret att de, i enlighet med det muntliga avtalet från den 24 augusti beställt det överenskomna köket, trots flaskföretagets protester.

5 september 2006. När paret vill acceptera offerten blir det problem. Olof kräver att paret åker till butiken för att skriva under ett avtal. Paret protesterar, det tar cirka en och en halv timme att ta sig dit kommunalt och någon bil äger man inte. Olof blir upprörd och argumenterar med orden ”alla andra kommer till butiken och skriver på”. Paret vägrar och till slut kommer man överens om att man kan skicka avtal per post. Allt är klart! Leveranstid fyra till sex veckor.

Under dessa veckor pratar kvinnan någon gång med Olof på köksfirman. De behöver veta när leveransen sker eftersom datum ska bestämmas med hantverkare. Olof ger dem ett spann på tre dagar och menar att vi får ta semester och stanna hemma dessa tre dagar så att köket kan levereras. Paret förklarar – förstås – att det inte går, varpå Olof blir smått hysterisk och meddelar att paret är de absolut värsta kunder han haft och att det är en självklarhet att man tar semester i flera dagar för att kunna öppna en dörr. Till slut övertygar paret Olof och han ringer ”Levreansfirman AB” som lovar att ringa i god tid före leverans.

Måndag 16 oktober. Hantverkarna från ”Hantverkarna AB” kommer och börjar riva ut det gamla köket. Samtidigt kommer ett nytt besked: bänkskivan är försenad och kommer efter att kökets levererats. Hantverkarna svär, de behöver bänkskivan på plats för att kunna kakla med mera, med mera. Nya bud om leveransdag för köket kommer hela tiden. Men så blir dag och tid spikad: onsdag den 18 oktober mellan 08.00 och 13.00.

Onsdag den 18 oktober. Hantverkarna finns åter på plats och det enda de kan göra är att vänta, det finns inget mer jobb för dem innan köket kommer. 12.55 ringer mannen Leveransfirman och får lämna ett ”akutmeddelande” som ska skickas till föraren. (De har fortfarande, månader senare, inte återkommit). Hantverkarna går hem, de har varit på plats och rullat tummarna i timmar redan. 14.30 ringer Leveransfirman till kvinnan, som befinner sig på arbetet. Hon förklarar att alla hantverkare har gått hem. De undrar om det finns någon som kan öppna dörren och hon svarar ”ja, min sambo är hemma så han kan öppna. Men han är ensam så han öppnar bara dörren”. En kvart senare ringer Leveransfirman igen, de ber kvinnan ringa sambon så att han kan gå ned och öppna porten.

Mannen går ned och möter en mycket arrogant leveransman. Nej, han är inte sen. Nej, han tänker inte leverera till dörr. Nej, han tänker inte låna ut sin kärra så att mannen själv kan frakta köket. Det enda leveransmannen tänker göra är att slänga ut 500 kilo kök på marken och sticka. Till slut – efter en intensiv övertalningskampanj – går han med på att ställa in pallarna i porten. Sen försvinner han. Den unge mannen är ensam med 500 kilo kök paketerat på stora pallar. Porten är full. Man kommer inte in genom dörren, man kommer inte nedför trappan, man kommer inte in i hissen. Köket innebär en säkerhetsfara för hela huset, skulle det börja brinna har de boende ingen chans att komma ut.

Det finns inget val – mannen börjar släpa. Så fort kvinnan får tillfälle ringer hon en flyttfirma. De lovar att jobba övertid och komma senare på kvällen. Under tiden lyckas mannen få upp pallar med 430 kilo kök. Kvar är sådant som är for stort att kunna bäras av en person.

När paret senare på kvällen plockar upp alla delar upptäcker man ett nytt problem – det finns ingen ritning. Kvinnan ringer Olof på ”Köksfirman AB”. Han lovar att maila en ritning direkt. Det kommer inget mail. Ny kontakt: han har glömt. Lovar att maila så fort han kommer hem. Två timmar går, kvinnan skickar ett sms. Nytt löfte: inom 20 minuter. En timme senare: nytt sms. Ritningen kommer så småningom, efter klockan 22 på kvällen.

Torsdag 19 oktober. Nya problem. Det saknas delar. Paret står frågande, men hantverkarna saknar något att ställa skåpen på. Det ska finnas ben, vilket det inte gör. Hantverkarna bygger istället en låda, som man tydligen gjorde förr.

Problem efter problem uppstår. Det finns inga lampor med, de skulle ju sitta i skåpet. När kvinnan kontaktar Olof säger han att nej, han visade bara att det är en funktion som finns, men det är inget ”Köksfirman AB” säljer utan han ville bara visa ”den coola grejen”. Varför han visar något som han inte säljer och som paret får intrycket av att de köpt orkar kvinnan inte ens diskutera med honom.

Nu visar det sig också att den andra ”coola funktionen”, att dörrarna går ned en bit istället för att man har handtag är katastrofal. Dörrarna är 18 cm längre än skåpen och lämnar väldigt lite arbetsyta kvar. De förbryllade hantverkarna får prata direkt med Olof som intygar att det är meningen, att designen är sådan och att paret visste vad de beställde. Nej, det visste de inte. Han visade dem inte detta när de tittade på köket och det är väldigt svårt för dem att vara tankeläsare i ett ämne de inte kan något om. Olof säger att skåpen ska monteras på vanlig höjd, vilket hantverkarna gör – mot bättre vetande. Detta medför att paret måste köpa en ny blandare eftersom den gamla slår i skåpsdörrarna. Det medför också att de får mindre plats för saker på bänkar och en sämre arbetsyta – de kan inte utnyttja hela bänken eftersom de inte ser eller når in under skåpen.

För övrig är skåpen, de skåp de uttryckligen önskade extra stora, extra små. Olof lovade normalstorlek, dessa är lägre. När kvinnan påpekar detta får hon höra att han ju omöjligen kan ha koll på hur stora skåp som är normala i parets värld. Kvinnan säger att han har haft måtten hela tiden och att de flera gånger sa att de ville ha mer skåp. Det går inte fram. Den hysteriska Olof svamlar, skriker och avslutar samtalet.

Takavsluten är ett annat problem. Dels fanns det inga med i leveransen, dels är ju skåpen så låga att man behöver ovanligt höga takavslut. Enligt hantverkarna brukar takavsluten vara korta, hos paret handlar det om 37 centimeter (dubbelt upp mot tidigare!). Mer förlorad förvaringsyta. Dessutom säger ”Köksfirman AB” senare att det är jättekonstigt, självklart ska man ha överskåp till en sådan stor yta. Ytterligare problem: ett av underskåpen är för stort, det går inte att öppna lådorna eftersom elementet är i vägen. (Vilket förstås syntes på ritningen paret gav Olof innan beställningen gjordes).

Bänkskivan. Den blir mer och mer försenad och allt går fel. Fabriken skickade den till ”Kökstillverkaren AB” istället för Stockholm, ”Leveransfirman AB” misslyckas återigen med leveransen. Bland annat. Under tiden lever paret i fullständig katastrof. Utan bänkskiva kan inte vatten, avlopp eller el installeras. Paret kan helt enkelt inte använda köket.

Fredag den 20 oktober 2006. Kvinnan får, av en slump, veta att Olof ska sluta på ”Köksfirman AB”. Idag. Hon blir orolig, han har lovat en del saker och hur ska de löftena infrias om han slutar? (Hans löften: ”Köksfirman AB” ska ersätta paret för kostnader för flyttfirman, extramaterial som de köpt eftersom det saknas och hantverkarnas tid för att köpa dessa saker). Kvinnan ringer butikschefen, Carl. Kvinnan berättar om Olofs löften och säger att hon från och med den dagen även kommer spara kvitton på all mat som måste ätas ute eftersom köket är obrukbart pga försenad bänkskva. Carl ska kolla upp allt med Olof och återkomma om det är några problem. Han återkommer inte.

Lördag den 21 oktober 2006. Oskar från ”Köksfirman AB” ringer. Han tar över ärendet från Olof, han är införstådd med allt och tar tag i saker direkt: det för stora skåpet ska naturligtvis bytas ut och han lägger in en ny beställning direkt.

Måndag 23 oktober 2006. Bänkskivan anländer. Kvinnan har då jagat köksfirman, kökstillverkaren och leveransföretaget i dagar.

Andra problem upptäcks. Städskrubben har till exempel ingen inredning, hantverkarna får rycka in och lösa problemen.

Måndag 6 november 2006. Ett nytt, mindre underskåp anländer. ”Leveransfirman” vill återigen lämna allt på gatan (en stor pall), men med mycket övertalning åker de hissen upp. Kvinnan får dock släpa in skåpet själv från hissen. (Det står alltså leverans in i lägenheten på ordersedeln).

Kvinnan skickar in redovisning med kvitton. 8 235 kronor har det blivit, pengar som paret nu ligger ute med.

Fredag 10 november 2006. Butikschefen hör av sig, köksfirman har haft ett internt möte. Olof håller inte med om något paret beskrivit. Han står inte heller fast vid sina löften. Butikschefen säger att paret kan ta ut varor för 8 000 i butiken. Detta efter att Olof, och butikschefen själv, i ett samtal den 20 oktober, lovat kontant ersättning för alla kvitton: material, hantverkare och mat.

Kvinnan mailar tillbaka: nej, varor ur butiken är inte intressant. De behöver inga varor. Och viktigast av allt: paret har betalat 8 235 kronor. Att få ta varor för 8 000 kronor är ju på alla sätt en dålig affär. Butikschefen svarar att han inte tänker göra något mer, men att paret ju alltid kan kontakta Allmänna Reklamationsnämnden. Parets mail tillbaka blir långt, men innebörden är att de inte kontaktar ARN, ett muntligt avtal har brutits, alltså kontaktar de familjens advokat och tingsrätten. Butikschefens svar blir tydligt: de betalar ut 8 235 kronor i kontanter.

Tisdag 21 november 2006. Sista leveransen ska äntligen ske. Det är en del trasiga delar som ska ersättas, och en del saknade delar som ska komma. Leveransföretaget ringer när de står utanför porten. Nej, de vägrar leverera till dörr. Mannen är sjuk, kvinnan släpar upp allt själv. När hon packar upp paketen inser hon att det återigen blivit fel. Ett av paketen är inte hennes. Och istället saknar hon delar. Hon ringer leveranskillen. Han kommer tillbaka (det tar en halvtimme, drygt) och den här gången tvingar hon honom att komma till dörren. Han ber inte om ursäkt för sitt misstag. Med alla paket på plats öppnar kvinnan dem. De delar som saknades är med, hela och fina. Men de delar som skulle ersättas är felaktiga. Båda har samma fel som vid den första leveransen – en skåpsdörr är felhängd (pga designen kan man inte ändra), en skåpsdörr är trasig.

Här tröttnar kvinnan på att skriva ned historien. Det blir ett kort avslut.

Nästan på dagen åtta månader efter katastrofen kommer de sista delarna. Köket klart! (Att det sedan går ytterligare fyra månader innan paret sätter upp tavlor och skruvar dit skåpshandtagen är en annan historia). De till en början så duktiga hantverkarna fungerar inte heller felfritt. Målaren är någon form av missbrukare (stinker tex alkohol) och tapeterna är sneda, och till slut kastar paret ut honom och hantverksfirman får ta in en ny. Det blir fortfarande inte bra, men uthärdligt. En del monteras åt fel håll, och måste beställas ny från köksfirman. En elkontakt trillar ned eftersom den är för löst isatt. Silikonet i våtutrymmet glöms. Rören läcker. Gränsen mellan tak/skåpsvägg flagnar.

Fredag den 6 juli 2007. Idag har det gått exakt ett år. Parets kök är mycket snyggare. Och otroligt mycket mer icke-funktionellt.