Har en liten människa som konstant skrapar insidan av min hals med rakblad. Alternativt som bränner mig med en gaslåga. Känns det som.
Jag är sjuk alltså. Men det är inte så konstigt. Senaste tiden har inte mindre än fyra kollegor hostat, snörvlat och nyst på jobbet (istället för hemma).
Igår vårstädade alla grannar (och jag menar alla, var det någon form av allmän balkongstädningsdag igår?) och idag sitter flera av dem ute och solar. Själv ligger jag inne under täcke i soffan och snörvlar.
Drog ut en visdomstand i onsdags. Det mesta gick fel. Vilket i och för sig var väntat eftersom jag har världens lägsta smärttröskel, en (ofarlig) blodsjukdom och ett hatfyllt förhållande till tandläkare. Ska inte ta de jobbiga detaljerna här. Bilderna nedan säger det mesta.
Jag har slagit rekord i iPhonespelet jag fastnat för också. Kan säga att det tog fler än ett försök.
Idag har jag:
’ jobbat i 3,5 timmar
’ sett 3 filmer
’ haft en rörig mailkonversation om Åkersberga
’ ätit 1 glass
’ läst 4 tidningssajter mycket noga
’ hängt mycket på Facebook, Google Reader och Twitter
’ bloggat
’ skrivit önskelista
’ planerat julklappar
Och ändå är jag så uttråkad att jag blir galen. Jag är inte bra på att vara sjuk, helt enkelt. Imorgon ska jag i alla fall se till så att jag inte går upp 6.30.
Har hosta, ont i halsen, feber, ont i huvudet, värk i varje del av kroppen och lite jobbigt med andningen. Så influensa har jag. Frågan är bara vilken sort?
Hur som helst; nu har det äntligen mörknat ute och jag drar igång projektorn, rullar ned duken och tittar på film. (Ja, jag hade kunnat dra ned gardinen tidigare men har inte orkat). Det blir ”My Boyfriend’s Back”, en film jag såg säkert 60 gånger för 15 år sedan, men som jag aldrig sett slutet på eftersom vhs-bandet tog slut. Mamma fyndade dvdn på Dischop för 9 kr förra året. Perfekt just nu!
Läser hos cancersjuka Vimmelmamman att 90% av de som överlever cancer är vad läkarna kallar för en jobbig patient. Nu vet jag inte var hon får siffran ifrån, men om det ens är i närheten av att stämma säger det många läskiga saker om svensk sjukvård.
Fick förresten en chock när jag skulle hämta ut medicinen på Apoteket. Alla var vänliga! Och vilken service! När jag fått min Kåvepenin frågade damen om jag ville ha hjälp med något annat. Sen tittade hon på klockan och undrade om jag skulle vara vaken till midnatt. ”Eh, visst” svarade jag lite undrande. Hon svarade att bra, då hinner jag ta två doser (av tre, som ska tas med exakt tre timmars mellanrum) idag och avslutade med att ge mig vatten så att jag kunde ta den första direkt. Allt för att jag skulle känna mig bättre så snart som möjligt!
Vad har hänt?! Det är ju härligt, men jag känner inte riktigt igen mig i det svenska apoteksmonopolet. (Och det är väl det som är deras tanke).
Just nu älskar jag Sophiahemmet! Är ju ”halsmänniska” och nu var det dags igen. Har haft feber i flera månader och ett fantastiskt halsont sedan i fredags. Mailade DKV igår och gick till Sophiahemmet fylld av onda aningar och i desperat jakt på penicillin. Brukar bara få höra att ”det går över”. Problemet är ju att det inte går över. Har varit krasslig sedan april förra året, med två läkarbesök då och ett i september. Vilket doktorn idag tyckte var horribelt och nu går jag på en superdos Kåvepenin. Det var nästan så att jag pussade på läkaren i ren förtjusning. Nu ser jag framemot ett feberfritt liv!
10.00 Klippning
11.00 Hem och vara toksjuk
13.00 Intervju
14.00 Hem och vara toksjuk
16.00 Sophiahemmet (ska försöka övertyga dem om att någon medicin måste ges, har f*n haft feber sen januari)
Fick idag veta att en väns barn har det svårt. Vet inte om vännen vill gå ut ”offentligt” med det, så skriver inga namn. Men hjälp mig med varma tankar och massor av hållna tummar!