Bröllopspar – inte brudpar

Om jag en gång till får frågan om jag ska byta namn blir jag galen.
Om jag en gång till får upprörda reaktioner på att jag friade fast det inte var skottår blir jag frustrerad.
Om jag en gång till blir ensam tilltalad av en leverantör fast Johan står bredvid blir jag arg.
Om jag en gång till blir utsedd till vårt bröllops chef blir jag irriterad.

Varför förutsätts jag byta namn men inte Johan? Varför måste folk bli upprörda över att jag hade fräckheten att fria när jag ville? Varför bestämmer folk att jag är en den enda som bryr mig om bröllopet?

Vi är ett bröllopspar, inte ett brudpar.

I livet utanför bröllopet fattar vi alla beslut gemensamt. Jag brukar säga att servetter är det enda vi köper utan att den andra varit med i beslutet. Vi har båda veto i alla frågor som rör vårt gemensamma liv. Jag kan inte tänka mig att leva på ett annat sätt, inte Johan heller. (Jag vet att alla gör som de vill, men jag förstår faktiskt inte varför någon vill ha det på något annat sätt. Jag skulle definitivt inte gifta mig med någon som inte var lika intresserad som jag. :))

Vi fattar alltså alla beslut gemensamt. Och är precis lika intresserade av alla detaljer. Johan är med varje gång jag provar brudklänningen, jag är med och har åsikter om hans skor. Han jobbar med formgivning, så han gör allt grafiskt material, men jag är naturligtvis 50% av beslutsfattandet. Och vi är ett bröllopspar, inte ett brudpar.

Häromdagen skulle vi prova bröllopsnagellack. Eftersom mina naglar var nygjorda testade vi på Johans. (Bry er inte om vilket finger det råkade bli …)