Författare: Josefine

Det är ju rätt tyst här nuförtiden. Jag har funderat på varför. När jag undrar något om saker som hänt tidigare går jag automatiskt hit. Nu har jag insett att jag saknar saker som jag helt enkelt inte skrivit om här, och att jag kommer sakna dem ännu mer i framtiden. Samtidigt har jag så många vänner som bloggar ”på riktigt” och då känns det otroligt fjantigt att lägga upp inlägg om nya julgranskulor eller mattor.

Så, jag satsar på en medelväg, förhoppningsvis gyllene. Jag börjar skriva mer igen, men har tagit bort kopplingen till Facebook och Twitter. Så får de som vill läsa hitta hit utan draghjälp. Jag bloggar ju uppenbarligen till 99% för min egen skull, inte för att få många läsare eller stor spridning.

Det hände något igår. Sverige fick nog. Igår reste sig Sverige och sa att det räcker nu. Jag hoppas att det håller i sig.

Företaget jag jobbar på hade redan bestämt sig för att skänka 42 000 till Läkare utan gränsers arbete runt Medelhavet, men igår valde vi att också ge 42 000 till Sverige för UNHCR. Jag är stolt över att få vara med och leda Rebel & Bird.

Men inte bara företag kan bidra, också vi som individer. Därför har jag skänkt 1% av min bruttoinkomst till Rädda Barnen. Och en ex-kollega som ska åka ned till Grekland den 13 september för att ta emot flyktingar och hjälpa dem handgripligen fick 1 000 kr via Swish. Vi har också bytt städfirma hemma. Nu använder vi Himlarent, ett städbolag som hjälper där de kan. De anställer kvinnor som söker asyl (och lättare får det om de har en anställning), och kvinnor som tidigare varit fast i prostitution och människohandel. Himlarent har dessutom kollektivavtal och de som jobbar 100% har minst 20 000 kr i lön, vilket är mer än vad kollektivavtalet kräver.

Gör något du också. De allra flesta kan ge något.

Länkar:
Min ex-kollegas Swish: 0739845444 (Märk betalningen med Pothia)
Läkare utan gränser
Sverige för UNHCR
Skänk 1 %
Himlarent

Idag är det Internationella kvinnodagen. När jag var yngre tyckte jag inte att den skulle uppmärksammas. Jag tyckte att en kvinnodag bara tydliggjorde att världen har 364 mansdagar. Sedan några år har jag ändrat mig. 

Så länge folk säger ”grattis!” till kvinnor idag behövs den här dagen. För grattis till vadå?

Att kvinnor blir systematiskt diskriminerade? Får lägre lön för samma jobb? Får kämpa mycket hårdare? Blir utestängda från viktiga poster och jobb? Får sämre sjukvård? Är mer stressade? Oftare sjukskrivna? Riskerar livet i en värld av dålig förlossningsvård? 

8 mars handlar inte om att fira, eller ens hylla, kvinnan. Det handlar om att uppmärksamma orättvisan och stödja kvinnors rättigheter. 

I fredags var vi på bio och såg Kingsman: The Secret Service. Visst var det för få kvinnor i den generellt, men de två lite större kvinnliga rollerna var i alla fall kick ass. Även om den ena kvinnan ganska snabbt degraderades ordentligt. Och filmen var oväntat bra, kul grepp med klipp och musik tex. Men så: plötsligt ska hjälten rädda (den svenska!) prinsessan, men endast om han får en kyss. Och hon svarar att om han även räddar världen får han ta henne ”in the asshole”. Det kunde ju ha räddats upp (knappt) om hon svarade något dräpande och gick därifrån när han räddat henne, men istället får en se en närbild på hennes nakna rumpa. Fy fan! Hela filmen totalförstördes för mig direkt, och min respekt för de många duktiga skådisarna störtdök.

Regissören har fått mycket kritik, men svarar att han anser att handlingen, karaktärerna och manuset ”empower women”. Att han ens kan tro det gör att vi behöver Internationella kvinnodagen. 

”Jag mötte en 14-årig flicka som berättade hur hon tvingats se på när hennes mamma våldtogs av flera soldater. Samma soldater våldtog senare hennes syster och spikade upp henne på väggen. Sedan våldtog de flickan. När hon efteråt frågade sin pappa: ”Var är mamma?”, svarade han att hon dog.

Doktor Denis Mukwege som har vigt sitt liv åt att försöka laga alla trasiga underliv grät en dag på Panzikliniken. En tvååring låg på operationsbordet. Det underlivet gick inte att laga.”

Magda Gad, min favoritjournalist just nu och personen som skrivit texten ovan, är en av initiativtagarna till Blank Spot Project. Ett projekt som går ut på att bygga en plattform för historierna vi idag missar – genom medborgarfinansierad utrikesjournalistik. Det är inte okomplicerat, och jag tycker inte att kommunikationen kring projektet är klockren, men det är intressant och jag tycker att det är värt ett försök. Men projektet behöver mer pengar för att komma igång. 

Här kan du läsa mer och se om du vill bidra. Och läs hela Magdas text här. 



I onsdags förra veckan låg jag hemma och sov, höll på att hämta mig från en dunderförkylning och var urtrött, när det ringde. På klassiskt vis ljög jag och låtsades förstås vara vaken (ber om ursäkt för den lögnen om du någonsin läser detta Benjamin!). En man sa att han ringde från Rebel & Bird, kunde jag träffas? Jag sa som det var, att jag aldrig hört talas om företaget, men visst. En halvtimme senare satt jag med ett glas rödvin i en hotellbar. Efter vad som kändes som en halvtimme men som visade sig vara tre timmar var både han och jag överens: det här är bra! Igår, fredag, skrev jag på anställningsavtalet och den första april börjar jag som byråchef på Rebel & Bird.

Nyfiken på Rebel & Bird? Deras sajt finns här, men allra bäst lär du känna dem på deras Instagram.