Trots att jag inte jobbat på (slutade 2004) eller med (konsultade fram till 2006) tidningen Stockholm City de senaste åren känns det sorgligt nu när tidningen nu läggs ned.
Stockholm City var mitt första riktiga jobb. Visst hade jag haft sommarjobb och praktikplatser innan dess, men den 16 september 2002 påbörjade jag mitt vuxna jobbliv. (Även om det var så hemligt vad jag skulle jobba med så jag fick ljuga för vänner och familj).
Det började i liten skala. Av Micke fick jag några veckors projektjobb för att göra en webbsajt åt det extremt hemliga tidningsprojektet. Men redaktionschefen Pelle ville annorlunda. Jag kommer inte ihåg det exakta citatet längre, men vårt första möte gick i stort sett ut på att han sa ”men du har ju jobbat som reporter? Strunta i webben och skriv! Vi är så hemliga att vi inte vågar anställa i den takt vi vill och behöver”. Sen ändrades mina veckors projektjobb till att bli några månader.
Men självklart struntade jag inte i webben. Jag skrev på dagarna och tog hand om webben på nätterna, tillsammans med Daniel. Det höll fram till jul. Då darrade jag av trötthet varje lördag, hade skrapat ihop flera månaders komptid och krockade med bilen för att jag var för trött. Jag sa ifrån, och redan samma dag såg man till att lösa situationen.
Jag har aldrig haft så roligt på något jobb som vi hade på City. Alla hjälpte till, bjöd på sig själva och stämningen var bra. Det var högt i tak och folk engagerade sig. Festerna var fantastiska, och att jag på Citys andra fest fick veta att jag fått fast anställning berikar förstås minnena.
Men jag blev inte kvar som reporter särskilt länge. Eftersom jag tillbringade kvällar och nätter på tidningen svarade jag också i redaktionstelefonen när andra verkade för upptagna. En kväll, troligen i början av november, ringde det en skåning med orden ”hur många korsordsvinnare vill du ha idag”. Det visade sig vara Morris Packer, en ”smskonsult” som tidningen anlitat. City hade nämligen slopat faxen och breven och istället förde man sin läsardialog med hjälp av mobilen. Efter att ha givit Morris rätt siffra fortsatte samtalet och jag frågade saker som ”hur går det till”, ”vad kostar det” och ”men hur tar vi tillvara på statistiken”. Någon dag senare frågade jag Micke vad planen med det mobila var. Och så blev jag Redaktör för digitala medier på Stockholm City.
Detta var efter wapvågen, som kommit, blivit utskälld (med rätta) och försvunnit. Man ville inte satsa mobilt. Men det gjorde Stockholm City – med besked. Redan till julen 2002 hade vi en privatannonsmarknad via mobilen. Till alla hjärtans dag 2003 lanserade vi en dejtingtjänst. Tävlingar, insändare, korsordslösningar, listan kan göras nästan oändlig. Vi startade en medlemsklubb via sms. Och allt gick hur bra som helst. Jag började, ibland själv, ibland tillsammans med Micke, ibland med Morris, föreläsa Sverige och Europa runt. Några år senare slutade jag på City, men jobbar fortfarande vidare med digitala medier.
Jag gjorde misstag och jag utförde stordåd. Jag hade oerhört roligt och jag lärde mig var mina egna arbetsgränser går. Jag fick en del vänner för livet.
Tack alla ni som var med och bidrog till att City blev en sådan fantastisk arbetsplats!
Tack för berättelsen!