9 000 människor. Så många var det på Ikea Kungens Kurva när vi var där idag. Någon finanskris märktes verkligen inte av. Kön började där Ta-det-själv-lagret börjar och gick sedan som en bred motorväg fram till kassorna, flera hundra meter bort. Vi, som gick in från utgången, fick klättra under hyllorna för att komma fram, för på varje öppen yta stod folk i kö.
Nåja, vi skulle ju bara ha fyra saker: ljus till mamma (tyvärr mamma, slut!), batterier, glas och ett ben till vår bardisk. 72 ben skulle det finnas, men i hyllan var det tomt. Suck, de tog slut fort! Framme vid kassan kikade vi i mobilen och jo, det stod fortfarande att de hade 72 i lager. Hmmm. Johan betalade våra saker och gick ut (om man trängde sig förbi hela den långa kön och gick längst ut på sidan var det förstås ingen kö alls till kassorna där).
15.27 ställde jag mig i kön till informationsdisken. 16.24 gick jag – tomhänt – ut till Johan i bilen. Då hade världens trevligaste Ikeatjej, Anna, letat efter mitt barben i nästan en timme. För jo, det hade levererats 70 ben till Ikea idag, men nu var de borta. Lärde mig massor om Ikea, människorna som j0bbar där och deras lager, kontrollsystem osv, men tyvärr fick jag inte med mig något ben.
Oturen fortsatte när vi tog bilen till Skärholmen för att köpa en sak på Lidl, en pastasort som bara finns där. Tror ni att det fanns? Nix. Och när vi skulle ut ur parkeringsgaraget var bommarna trasiga, så det tog ca tre minuter för varje bil att komma ut.
Nu är vi hemma på Söder igen och allt annat på dagens att göralista (stryka, frosta av frysen och städa kylen) känns väldigt avlägset.