Jag har flera favoritplatser. Och många platser jag tror kan bli favoritplatser, om jag bara får tillbringa mer tid där (högst upp på denna lista placerar sig Buenos Aires).
Men tre favoritplatser: Stockholm. Funäsdalen. New York. Alla har en mycket speciell plats i mitt hjärta och alla platserna representerar mig på olika sätt.
Jag är inget Orupfan, men lånar hans strof till rubrik i alla fall. Den passar så bra.
För det stämmer.
Stockholm är inte särskilt trevligt längre. Vi märkte av en skillnad direkt vi flyttade till Mariatorget. Stämningen är helt annan än den där vi bodde tidigare, i det mer lugna södermalmsområdet Barnängen. På Konsum Bondegatan sa man hej och bad om ursäkt om man stod i vägen. På Konsum Mariatorget ser man sur ut och kör gärna in i andra med sin kundvagn. Och det gäller både anställda och kunder.
Tyvärr är det lätt att bli likadan. Inte att köra in i folk kanske, men att strunta i hej till kassapersonalen om inte de hejar, att sucka åt gamla som tar lång tid på sig i nedför trappor. Så för några månader sedan sa vi att nej, nu räcker det. Vi ska anstränga oss för att inte bli som ”alla andra”. Vi ska säga hej först, vi ska hjälpa gamla.
Idag har jag haft en intressant morgon ur studiesynpunkt av det mänskliga psyket. Två händelser:
Nere vid spärrarna på Mariatorgets tunnelbanestation har en tant fastnat. Ja, fastnat i en spärr. Ca 30 människor går förbi innan jag stannar och tar loss henne.
Sen har tunnelbanan har tekniska fel och kan inte åka om folk står för nära dörrarna. Detta ropar föraren ut vid varje station. Ingen flyttar sig. Alla är arga för att tåget inte går. På flera stationer blir vi stående i flera minuter och till slut fastnar vi i en tunnel. Föraren är extremt tydlig: tekniska problem gör att vi inte kan åka så länge folk står för nära dörrarna. INGEN FLYTTAR SIG. Vi står still ett tag, kanske 7 minuter. Sen rullar tåget (någon har väl flyttat sig). Och östermalmskvinnan mittemot mig är upprörd på föraren. ”Klart att det beror på att hon är en dålig förare, inte på att folk står för nära dörrarna”.
Det här är inte det Stockholm jag vill bo i. Så om du är stockholmare och läser här, tänk på hur du agerar. Jag tror knappast att Granding kan starta ett uppror, men varje hej bidrar till en trevligare stad.
Idag var vi på Stockholms stadsmuseum och såg en helt fantastisk utställning. Ni måste gå dit! Det handlar om film som utspelar sig i Stockholm.
En hel del plats ägnas åt Millennium och Kenny Starfighter, med rekvisita och allt. Det finns Guldbackar, Ingmar Bergmans skor och lite sånt. Men framför allt finns där film! Massa rum som visar film. Ofta filmer ihopklippta från flera på olika teman. Kärlek, ungdomar, brott osv. Oftast var det biofilm, men det finns även ett 50-talsvardagsrum som visar tv-serier.
Väldigt väldigt kul, och helt gratis!
Läs mer om utställningen I huvudrollen: Stockholm här.
