Det här blev ganska långt, men när jag började skriva insåg jag att jag vill få ur mig hela storyn, inte minst för att ha kvar den i skriven form senare.
Jag har ju haft problem med min fot ett bra tag. I förra veckan sa en doktor att ”du får helt enkelt sänka din livsambition” till mig.
Jag vaknade den 14 februari 2011 och hade superont. Tre dagar senare kunde jag inte stödja på foten. Fick stark medicin av en läkare (läkare 1) men blev bara marginellt bättre. Tre månader senare är jag tillbaka hos läkaren där jag förklarar att jag inte lämnar hans kontor utan en röntgen. Efter en del tjafs får jag min remiss och röntgas veckan därpå. Samma vecka ringer läkaren mig. På lördagen. ”Oj då, det var visst brutet”. Jag fick veta att jag hade ett ben i foten som var av och att behandlingen skulle bestå av att sitta still och att använda speciella, svindyra, sulor. ”Använd dem, hur ont det än gör. Det kommer göra jätteont av sulorna i början. Men stå ut!”.
Ett litet förtydligande här: att sitta still betyder att sitta still. Jag fick så många ”goda råd” under den här tiden att jag höll på att bli galen. Välmenande förstås, men icke desto mindre idiotiska. När doktorn ger en en order att gå max 20 meter innebär det 20 meter. Alltså från soffan till köket. Inte ens tillbaka. Kommentarer som ”jag bor ju jättenära till tunnelbanan, så det funkar!” höll på att driva mig tillvansinne. Visst, din lägenhet ligger 75 meter från en tunnelbananedgång, men det är fortfarande 55 meter för långt. Och då har jag inte ens räknat med att gå in i tunnelbanehallen, ned för trapporna, ut på perrongen, in i tåget, ut ur tåget, ut på perrongen, uppför trapporna, ut i hallen och ut på gatan. Eller stegen jag skulle ta i din lägenhet.
I alla fall. Jag fick planera om hela sommaren. För även om jag ville trotsa doktorns order så vore det inte särskilt smart. Dessutom kunde jag inte, eftersom det gjorde oerhört ont. Så jag satt hemma, åkte bil till Vaxholm och semestrade i Södertälje. Doktorn fortsatte säga ”sitt still och när du väl går, använd sulorna”.
I januari tröttnade jag och gick till en annan doktor (doktor 2). Nu kunde jag gå kanske 300 meter tian att få ont. Det första han sa var att sitta still var helt fel behandling. Jag skulle ha haft en mojäng som funkar typ som gips, fast det är avtagbart. Men nu var det för sent att ändra. Han undrade också vad den uppföljande röntgen visat och blev väldigt förvånad när jag sa att jag absolut inte fått någon ny röntgen, det var till och med problem att få den första. Han blev arg och skickade mig en remiss för ny magnetkamera.
När han ringde med röntgenbesked hade han tre saker att säga: Man ser att frakturen börjat läka. Man ser tyvärr att den blödande benmärgen inte blivit bättre. Jag ska få en remiss till en sjukgymnast. Blödande benmärg? Det var en nyhet, det hade inte den första doktorn sett (eller i alla fall sagt något om).
Men jag besökte sjukgymnast 1. Det kändes fel från början. Hon tyckte att jag skulle börja storträna för att få upp styrkan, musklerna i båda benen var förstås försvagade efter ett år av stillasittande. Men med orden ”kom hit imorgon, ombytt och klar” gjorde att jag flydde. Vi hade helt enkelt noll personkemi och hon kunde inte ta mig alls. Säker superduktig, men det märktes att hennes vanliga patienter är elitidrottare. Även denna expert tyckte att doktor 1 behandlat mig helt fel.
Jag kom på att vi har ett gym i kvarteret, och ringde en sjukgymnast där. Sjukgymnast 2 kändes mycket bättre. Hon höll med alla andra, doktor 1 hade gjort helt fel. Däremot så sa hon att hon tyckte att sjukgymnast 1 hade helt fel, att börja träna i det läget hade enbart gjort saker värre. Men hon ville att jag skulle få ytterligare en åsikt, och refererade mig vidare,
Ok, vidare till sjukgymnast nummer 3. Även hon tyckte att doktor 1 var en idiot. Hon var också den första som tittade på mina sulor, och fick panik. Enligt henne var dessa sulor helt fel för mig. De förstörde, inte förbättrade. Bort med dem! Och röntga igen, och återkom.
Nu hade jag haft samma fotstatus sedan i januari, hade inte känt någon bättring sedan dess. Redan dagen efter att jag tog bort de svindyra sulorna fick jag mindre ont …
Och nu är det dags för att komma till det jag skrev i rubriken. Jag gjorde en ny röntgen för några veckor sedan. I förra veckan ringde doktor 2 med resultatet. Ingen synlig förbättring. Han tyckte dock att det var ett positivt besked, eftersom jag hade kunnat bli sämre då jag rör mig mer/belastar foten mer nu. Men så säger han orden ”jag tror aldrig du kommer bli bra, du få lära dig leva med det. Förhoppningsvis blir du bättre, men det kommer inte läka. Du får helt enkelt sänka din livsambition”. SÄNKA MIN LIVSAMBITION.
Först kände jag ”skit också”. Sen bokade jag in mig hos sjukgymnast nummer 3. (Nummer 2 hade plötsligt inte tid för mig längre). Jag kan numer ofta gå upp till 900 meter, en kilometer innan jag får ont, även om det varierar dag för dag. Men jag har lika ofta ont av att ha foten mot madrassen, liggande i sängen. Jag vägrar sänka min livsambition och inte tro att det kan bli bättre.
