Vad har hänt sen sist? Vi har kommit hem från en jättebra semester. Alla bilder hittar man här.
Jag har åkt fram och tillbaka till Örebro, där jag har ett jobbuppdrag just nu. Jag har varit på bio och middag med mamma. Ätit farsdagsmiddag på Marie Laveau med pappa.
Jag har varit på mobilkonferensen Mobile Future. Om det bloggar jag här, på jobbets blogg.
Jag har inte klippt mig, vilket behövs. Jag har fortfarande lika ont i foten.
Slut på statusuppdatering.
En veckas semester går fort, nu är det tillbaka till vardagen som gäller. Men vi har massa roligt inbokat resten av året och i januari ska vi på en fjällminisemester.
Jag har alltid gillat tidningen Medievärlden (förr Pressens tidning). Nu gillar jag dem ännu bättre. Pappa blir krönikör där.
Imorgon åker vi till Riga. Enligt prognoserna ska det vara samma väder där som här. Alltså borde jag ha samma jacka där som här. Min tjockaste höstjacka.
Å andra sidan säger folk att det är råare luft där, och att det känns kallare. Och vissa dagar här hemma fryser jag i den jackan.
Var i New York en väldigt kall april en gång. Frös konstant och åt middag på sunkhotellets restaurang för att slippa gå ut. Så vill man inte ha det på en semester. Å andra sidan blir jag folkilsk om jag blir för varm.
Å ena sidan, å andra sidan. Vad ska jag göra? (Nej, får inte plats med två jackor i packningen. Nej, får inte plats med en kofta under höstjackan, den är för tight).
1998 sommarjobbade jag på TV4 Stockholm. En dag ringde telfonen på skrivbordet. ”Vilken dag slutar du jobba? Bra! Vi åker till Kina dagen efter”. Så åkte vi till Peking, min mamma, min bror och jag.
Jag kommer inte ihåg vad hotellet hette, men det var stort, och absolut värt mer än sina tre stjärnor. Vi var lite nervösa innan, kände att tre stjärnor i Kina kanske är som två stjärnor i Sverige, men det var alltså tvärtom. I alla fall för detta hotell. (Och ja, hotellets standard är superviktigt. För nej, det är inte en plats man bara sover på).
Vi hann ta det lugnt på hotellet i någon timme innan det var dags att ge sig ut på stan. Vi dök rakt in och började med Himmelska fridens torg. Pampigt, stort och hemskt, förstås. Och sjukt varmt. Vi skaffade snabbt fula solhattar för att inte få solsting, och köpte vattenflaska efter vattenflaska för att inte gå under.
Redan nästa dag åkte vi ut till Badaling för att klättra på Kinesiska muren. Ja, jag skriver klättra. det är knappast en slät gång att gå omkring på, den ringlar och slingrar sig även på höjden, inte bara i hur den sträcker sig på marken. Efter lunch hann vi också med att besöka Mingdynastins gravar, belägna i en dal nära muren, samt titta på en cloisnnéfabrik (emaljföremål). Kommer ihåg att jag köpte vackra ätpinnar på fabriken.
Kina är trots allt Kina och eftersom detta var en organiserad resa skulle vi indoktrineras lite också. Vi blev alltså skjutsade hem till en ”helt vanlig familj” och ett ”helt vanligt dagis”. Nåja. TV-apparater, välmående, leksaker, böcker, prylar, lyx, lyx, lyx. Inte helt säker på att det var helt ”vanligt” direkt. Samma känsla fick man i varuhuset Friendship Store. ”En affär för de utländska besökarna”. Suck.
Förbjudna staden kändes definitivt mer äkta! Förbjudna staden är ett samlingsnamn för de kejserliga palatsen i Peking och byggdes på 1400-talet. Förbjudna staden var väldigt intressant (och dygnsur! Himlen öppnade sig när vi var där och snabbt fanns tre decimeter vatten på marken, som inte sjönk undan) men mina favoriter blev Lamatemplet Yonghegong och Sommarpalatset. Lamatemplet ska vara Fredens och harmonins tempel, och nog kändes det lugnt och skönt där. Det var väldigt varmt när vi var i Peking och i Sommarpalatset finns en stor sjö. Förutom att titta på palatset hyrde vi en trampbåt (i form av en stor plastsvan) och svalkade av oss.
Vi hann även med att titta på Kinas stolthet pandan på Pekings zoo, äta pekinganka och se en pekingopera. Under resan föddes också min brors starka aversion mot koriander. Det var ”kinamat” frukost, lunch och middag och allt var fullkomligt dränkt i just koriander. Så en dag hoppade vi in i en taxi, åkte 40 minuter och åt på Hard Rock Café …
Återigen, en fantastisk resa. Fast är inte alla resor det?
Att resa är bland det bästa jag vet. Att bara åka till en destination och hänga där kan vara trevligt, men det allra bästa är rundresor.
2003 åkte min mamma, min bror och jag till Sydamerika för att fira mammas 50-årsdag.
Under 18 dagar besökte vi Argentina, Uruguay, Chile och Brasilien.
Visa Sydamerikaresa 2003 på en större karta
Efter en lång resa, via London och Sao Paulo, landade vi i Argentinas huvudstad Buenos Aires klockn 10.55 på morgonen den 9 januari.
Vi bodde på Hotel Bristol, beläget på ”världens bredaste boulevard”. Har ingen aning om det är sant, men det krävdes många övergångsställen med paus emellan för att korsa gatan.
Det var en organiserad resa, men förutom oss var vi bara tre till. Första dagen åkte vi på en stadsrundtur (jag gillar verkligen att göra sånt direkt, så får man en bra överblick redan från början). Som Evitaintresserad, jag skrev tex mitt specialarbete om henne, släpade jag förstås med de andra både till presidentpalatset Casa Rosada och hennes grav på Recoleta. Vi gick naturligtvis också och tittade på tango.
En dag åkte vi ut på pampas, och besökte fantastiska Estancia Santa Susana. Visst, hur turistit som helst, men det kändes faktiskt inte turistit alls. Och SÅÅÅÅÅÅ gott! Vi åt en sen lunch, kanske vid 14-tiden. Maten bestod av nötkött, kyckling, lamm och korv som sakta grillats sedan sju på morgonen. Till detta läsk/vin och sallad. Min godaste måltid so far i livet. Rent generellt åt vi väldigt gott i Argentina. Förutom allt fantastiskt kött åt vi mycket italienskt. Eftersom Argentina har många italienska invandrare finns det riktigt bra restauranger i Buenos Aires.
Nästa stopp på resan var badorten Punta del Este i Uruguay. För att ta oss över till Uruguay tog vi en katamaran över Rio de la Plata och sedan buss vidare. Vi bodde på det ganska sunkiga Hotel Ajax. Efter några dagars strandhäng, och allmänt slappande åkte vi vidare till huvudstaden Montevideo och Hotel Embajador. En stadsrundtur och lite dålig mat senare kände vi att det räckte med Motevideo (som vi mest tyckte liknade Östberlin). Vidare mot Chile!
Efter en flygtur över Anderna landade vi i Santiago där vi skulle bo på Hotel Los Nogales. Tyvärr låg hotellet i en förort. Mysigt, absolut, men få restauranger och långt in till stan. Ännu mer tyvärr så var det någon form av ungdomskonferens på hotellet. Ljudvolymen var enorm nätterna igenom. Men Chile var härligt! Vi gjorde en stadsrundtur, förstås, och vi åkte ut i landet och besökte både Valparaiso och Vina del Mar.
Resans sista etapp var Rio De Janeiro i Brasilien. Hettan! Folklivet! Kackerlackorna! Hotel Astoria Copacabana ligger, som man förstår på namnet, precis vid Copacabana. Restauranger, barer, folk överallt. Stor skillnad mot området vi bode i i Santiago alltså.
Stadsrundtur (!), Jesustatyn med den coola bergbanan upp (genom en regnskog fylld med apor), Sockertoppen (med kondorerna flygandes under oss) och så firade vi mammas födelsedag. Champagne till frukost, champagne till lunch, champagne till middag. Däremellan Rio. Och när vi gick hem sent på kvällen hade jag så ont i fötterna att vi stannade på Copacabana för att köpa flip-flops. Därför äger jag nu illgröna flipflops med gröna och gula pärlor på.
Det var en fantastisk resa. Jag tyckte det var oerhört spännande att äntligen få se Argentina och har idag Buenos Aires som en av mina favoritplatser. Chile åker jag gärna tillbaka till. Brasilien och Uruguay var spännande, men där känner jag att jag är klar.
Hela morgonen har det ringt ett dolt nummer till min mobil. Eftersom jag inte känner någon med dolt nummer, jag har semester och mobiltäckningen är usel struntar jag i att svara. Människan lämnar inget meddelande utan ringer bara igen och igen. Efter fem missade samtal blir jag orolig. Väntar på besked från en vän som opereras idag och tänker att något kanske hänt. Så jag svarar. Det är en säljare.
Jag: Josefine
Säljare: Är det Josefine?
J: Ja?
S: Jag heter X och ringer från företag Y.
J: Ok, jag kan inte prata just nu. Har ingen mobiltäckning, är på semester i skärgården.
S: Ok, kan jag ringa dig på din landlina?
J: Jag har ingen landlina. Och jag har semester, så kan inte prata nu.
S: När kan jag ringa?
J: Testa om en vecka.
S: Kan jag ringa 13.30 på måndag?
J: Jag vet inte, jag har semester, har inte koll på min kalender.
S: Ok, har du fått mail från Z om att jag skulle ringa?
J: Jag vet inte, jag har semester, har inte kollat min mail.
S: Och vi kan inte prata nu?
J: Jag har semester!
Hur sugen är jag på att köpa hans produkt nu tror ni?
Jag gillar att få upplevelsepresenter, och som tur är är min familj väldigt duktiga på sådana. I julas fick jag en Amaroneprovning av mamma. Det var länge sedan, men eftersom presentkortet gällde ett år valde vi att spara det till den murriga hösten. Nyss var det dags!
Per Sifvert höll i provningen, som skedde i en källare i Gamla stan (förstås). Gott, intressant och ett roligt sätt att tillbringa en söndagkväll!
Vi har som sagt gjort om vårt kontor. Nu är det färdigt, och det blev så otroligt bra. Visst, det tog två helger och några kvällar, och ett kaos däremellan, men det var det verkligen värt.
Jag skickar och tar emot väldigt många sms per dag. Säkert 60 en lugn dag. Oftast brukar de vara intressanta, roliga, peppande eller viktiga. Det kunde man dock inte tro tidigare idag.
Imorse var det höst på riktigt. Kallt i sovrummet. Mörkt när man gick upp. Och svinkallt utomhus. Har inte fått ned min höstjacka från vinden än, så kör lager på lager och ser ut som en lumpsamlande gumma. Och fryser om fötterna eftersom jag fortfarande kör fotsnälla skor. Just idag var det svårt att komma håg att jag älskar hösten. Räknar med att en långhelg på landet väcker liv i mina minnen!
Höstbild från förra året.
Steve Jobs är död. Idag känns det extra viktigt att folk förstår vad han faktiskt har betytt. Många är ledsna, och många tycker att de som är ledsna är fjantiga. Det handlar inte om att sörja en person, en ”cool snubbe” man aldrig träffat för att man gillar ett varumärke. Det handlar om att en person som gjort så mycket mer. Som visionär, beteendevetare och företagsledare.
Jag är tacksam för alla fina och bra prylar vi har idag (2 MacBook Air 11″, 1 MacBook Air 13″, 1 iPad, 2 Iphone 4, 1 Iphone 3G, 1 MacBook Pro, 1 iMac, 2 Magic Mouse, 2 tangentbord, 1 Magic Trackpad, 1 Airport Extreme) och alla fina och bra prylar vi haft genom åren. Men det är inte det viktigaste Steve Jobs gjort, förstås.
Han förändrade nämligen världen.
När jag började arbeta med mobilt 2002 hade wap-vågen kommit och gått. Dött stenhårt, med ett magplask. Wap var dåligt, dyrt och fult. 2002 var folk rädda för att surfa i sina mobiler. Jag förstod dem.
2003 släppte vi en Java-app. Orsakerna var många, och inte de självklara (och ska inte förklaras här). Appar då och nu har inte mycket gemensamt. Då blev man tvungen att ladda ned appen igen efter 30 dagar, då appen slutade gälla efter en månad. Hade man kombinationen Telenor + Sony Ericsson blev man tvungen att först ladda ned en ”wap-profil” för att kunna ladda ned appen, sedan radera profilen och ladda ned en annan profil för att kunna använda appen. Att upprepa var 30:e dag.
Tiden gick, och Sony Ericsson släppte en mobil med färgskärm. Revolution! Det kom konceptmobiler, modemobiler, musikmobiler, smarta mobiler.
Man började använda mobiler till mer än att bara ringa. Lyssna på musik, se lite på tv, surfa lite, kolla mail. Jag fortsatte propagera för den mobila kanalen.
2007. Året som förändrade allt. På den amerikanska marknaden släpptes iPhone. Plötsligt fattade folk vad de skulle ha mobilen till. Nämligen allt. Idag har man hela sin adressbok, sin kalender, Facebook, Twitter, bloggar i mobilen. Läser tidningen, kollar tv-program och skriver texter. Det finns appar för allt. Jag har tex en migrändagbok i form av en app. ”There’s an app for that” har blivit ett registrerat varumärke.
Nej, alla har inte iPhone. Och man kan göra det mesta i många olika mobiler. Men det var iPhonen som förändrade folks beteende. Konsumenternas, och konkurrenternas. Och det har gått snabbt.
Idag har det sålts över 300 miljoner iPods. Det tog 30 år för Sony att sälja 220 000 Walkmans. iPodens marknadsandel bland portabla musikspelare ligger på 78%.
5% av världens alla mobiltelefoner är idag en Iphone. Ingen hög siffra. Men tittar man på användandet av mobilen (hur många som använder internetbaserade tjänster på sin mobil) är siffrorna helt annorlunda. 61% använder iOS, 31% Android.
Bland surfplattorna är iPad störst. 75% av alla sålda plattor är en iPad idag.
Det finns över 500 000 appar i Apples App Store, och dessa appar är nedladde över 18 000 000 000 gånger. Det laddas idag ned en app oftare än det säljs en McDonaldshamburgare.
Men varför rabbla siffror? Vad har det med Steve Jobs att göra? Allt. Steve Jobs var med och grundade Apple. Fick sparken. Köptes tillbaka. Och började bygga upp. Steve Jobs var säkert en ganska vidrig chef, med ett extremt kontrollbehov. Men idag är också Apple världens största företag, med mer pengar i kassan än vad landet USA har. Och det beror på Steve Jobs. Som person, på hur han har format Apple.
Utan Steve Jobs hade mobilanvändandet sett totalt annorlunda ut. Jag hade haft tristare prylar hemma, och definitivt ett tråkigare jobb. Nu hoppas vi att Steve Jobs har varit duktig på att lämna facklan vidare.
R.I.P Steve Jobs
Så får ni en bild av vårt hem just nu. Skönt att alla saker i den uppbokade framtiden är roliga, annars skulle jag rymma.
Nu drar sambon och jag till Göteborg för Bokmässan. Jag är så till mig så jag spricker. Men vill ni följa mina äventyr där får ni hänga med.
Jag kommer blogga på I min bokhylla och twittra på @Iminbokhylla. Du hittar även mer på Facebook.com/iminbokhylla.
Idag har jag fyllt i 12,5 jobbtimmar i tidrapporteringssystemet. Jag åt en pytteliten frukost, en ok lunch och lite gurka till middag. Jag fick ett mysko besked. Vårt hem är i totalt kaos, men borrar, pärmar, tyg, färgburkar osv överallt. På torsdag tidigt som sjutton åker vi till Göteborg/Bokmässan, kommer hem sent söndag kväll. Och så börjar nästa vecka.
En dag som idag är det guld värt att ha ett mobilabonnemang med fria sms. Varför? För att jag haft en 53 sms lång peppande konversation med en vän.