Har insett att vi alltid tar för givet att familjer vi ser är ”styv”-familjer. När vi pratar om grannar osv blir det automatiskt ”undrar om det är hans eller hennes barn?”. Tanken att det är en ”kärnfamilj” finns aldrig. Undrar om det beror på att vi båda är skilsmässobarn?
Jag har en klass där 80% av eleverna är ”skilsmässobarn”. En katastrofal utveckling sedan jag började som lärare för över 40 år sedan. Fast det är nog bättre att föräldrarna går skilda vägar i stället för att hata varandra och bråka. Det är definitivt inte bra för barnen. Ibland tror jag att det är lite FÖR lätt att ge upp och skiljas. I vilket fall som helst så är det ett mycket svårt beslut.
jazz