När vi flyttade in, för 1,5 år sedan, hängde ett stort, fult vitrinskåp på väggen i köket. Varken sambon eller jag gillar vitrinskåp, detta var dessutom extra fult och till råga på allt riskerade man att slå huvudet i det varje gång man reste sig från bordet. Det gick några månader och så en dag rev vi ned det. Kvar på väggen blev enorma hål (vi har väldigt intressanta väggar men det förtjänar ett eget inlägg).
Det gick några månader och så hade vi inflyttningsfest. Hålen var kvar, de hade till och med blivit lite större; vi försökte spackla igen dem med resultatet att spacklet ramlade ut och tog med sig lite mer vägg. En av gästerna, en man av den lite händigare sorten, sa ”skaffa husfix!”. ”Husvadå?” kände vi. Och så gick det ytterligare några månader. 13 månader faktiskt.
Så åkte vi till Umeå. På vår fem-årsdag (som även var ettårsdagen sedan vi förlovade oss på Brooklyn Bridge) plockar Johan fram lite presenter (han fick presenter av mig också förstås, men nu koncentrerar vi oss på de han gav mig). Först får jag en vacker ask med champagnetryffel. Och så en ask med NKs egna praliner. Och ett paket husfix. I och för sig coolt att se det där vi pratat om så länge, och det är jättefin choklad men ändå liksom. Ett paket husfix.
Men så ber han mig öppna paketet. Och i ligger, tillsammans med lite husfixdamm, en bild på Brooklyn Bridge. Presenten är lagning av väggen med hjälp av husfix och en inramad underbar tavla på Brooklyn bridge – platsen vi förlovade oss på ett år tidigare.
