Följde med som smakråd när mamma skulle köpa en ny mobil idag. Eftersom hennes simkort är ohyggligt gammalt behöver hon ett nytt. Vi ringer Tele2.
Samtal 1
Jag ringer, förklarar situationen och säger att jag är dottern. Tele2-kille svarar att mamma måste ringa själv. Jag försöker, säger bla att jag har alla hennes uppgifter + det gamla simkortet. Det hjälper inte, men han lovar att hon ska få det nya simkortet gratis eftersom hon varit kund i elva år.
Samtal 2
Mamma ringer. Tele2-kille säger att hon måste läsa upp siffrorna som står på baksidan av simkortet (vilket Tele2 strax innan alltså skrivit in i systemet att dottern har).
Samtal 3
Jag mailar mamma med alla siffror på simkortet. Mamma ringer Tele2. Nu får hon veta, av en väldigt otrevlig Tele2-kille, att hon måste tala om namn, adress, mobilnummer, personnummer, simkortsnummer, när hon senast laddade på kortet, sitt saldo, de två nummer hon ringer flest gånger. Hon förklarar att hon (man!) inte kan några nummer i huvudet, det är ju därför man har en kontaktbok i mobilen. Han fortsätter, i väldigt otrevlig ton och mamma avslutar samtalet.
Samtal 4
Mamma ringer igen, kommer till en trevlig Tele2-kille och beställer ett nytt simkort.
Säkerhet är jättebra. Men tar de inte i lite väl mycket? Jag kan inga nummer i huvudet. Och hur ska jag ens kunna veta vilka två nummer jag ringer till oftast? Det är ju en gissningslek. Och Kille nummer 3 borde definitivt inte arbeta med människor!
– –
Efter mobilköpet går jag till Webhallen. Min dator, inte ens ett år ännu, krånglar jättemycket. Jag har handalt mycket på Webhallen, liksom de flesta jag känner. Det första som händer är att killen tittar på mig (kvinna), på min dator (rosa) och avfärdar mig. Varje problem jag räknar upp avfärdar han direkt, innan jag ens hunnit förklara. Jag orkar inte gå igenom hela samtalet, men Webhallen tycker i alla fall att en dator som inte laddar, har extremt kort batteritid, hårdvaru- och musknappar som inte fungerar samt blir outhärdligt varm inte är felaktig.