Man brukar säga att great minds think alike. Antar att det var därför vårt hem innehöll två buketter tulpaner på alla hjärtans dag. Jag ville inte göra som alla andra och köpa röda rosor. Sambon ville inte vara som alla andra och köpa rosor. Och resultatet blev ju bra.
Ställe: Mvseet
Kategori: restaurang
Prisklass:dyr
Webb: http://www.restaurangmuseet.se/
Sällskapet beställde:
Jag var här med ett jobbgäng så fick inte koll på vad alla åt, men det var bland annat Hängmörad entrecôte, kastanjesmör, smålök och jordärtskockspuré, Risotto, rostad butternutpumpa, pistagekärnor och parmesanost, Kondenserad mjölkchoklad kola, saltrostade jordnötter och bananglass och Citronkräm, italiensk maräng, röda vinbär och kaksmulor.
Utlåtande:
Nja, det här var inte så bra. Att Mvseet stavar just så och dessutom ligger på Östermalm och stavar just så drar ju igång mina varningsblinkers direkt. Tyvärr visade servitrisen ganska snabbt att mina fördomar inte var felaktiga, en person med så taskig attityd borde inte får arbeta inom servicebranschen!
När en i sällskapet lyckades röra sig precis åt samma håll som servitrisen när det var dags för vattenupphällning hanterades det riktigt dåligt. Självklart är det ok med någon liten kommentar, men servitrisen började skuggboxas och säga ”ja, jag får ju jobba så här nu, hö hö”.
Samme man i sällskapet ville beställa en tomatsallad till förrätt och fick svaret ”det går inte (med tonen fattar du väl!), det är tillbehör och vi serverar inte tillbehör som förrätt eftersom de är för billiga”. Ok, han beställde tomatsalladen som tillbehör, och frågar servitrisen, mycket skämtsamt, ”kan jag få den före maten?””. Svaret blir något i stil med ”ja, du försöker du”. När förrätterna serveras, av en annan servitör, frågar servitören vad min kollega beställt. Han svarar förstås tomatsallad varpå servitör 2 går och hämtar den. När servitris 1 ska duka av ser hon ju tallriken och fäller kommentaren ”jaha, du lyckades lura till dig den ändå”.
Vidare får vi skicka tallrikar till varandra/ta emot i luften och servera oss själva, vinet fylldes inte på och mer vatten fick vi be om.
Tyvärr var inte heller maten särskilt bra. De som tog entrecôte var nöjda med allt utom stekgraden (de beställde olika men servitris 3 hade ingen aning om detta vid serveringen). Vi som tog risotto med rostad butternutpumpa, pistagekärnor och parmesanost tyckte alla att den var ganska smaklös. Butternutpumpan var sönderkokt och jag hade väl tre pistagekärnor och några få parmesanflarn i min rätt. En kollega bad om mer parmesan, som kom när vi alla hade ätit klart sedan länge.
Men värst var nog desserterna. Endast personen som tog en kula sorbet åt upp.
Min citronkräm, italiensk maräng, röda vinbär och kaksmulor var oerhört märklig. Ett margeritaglas med vinbär nere i skålen, sen en stor klump lemon curd (kändes som den man köper på Konsum) och runt den flöt ogräddad marängsmet. Alltså äggvita och socker. Riktigt otäckt.
Sammanfattning:
Ett ängsligt ställe med dålig attityd och konstig mat.
Betyg:
2
Nu är jag officiellt välkomnad till inUse: Välkommen till inUse, Josefine Granding Larsson!
Vi använder Ikeas stora 5-kronorsglas till vardags, och har gjort i flera år. För kanske ett halvår sedan fyllde vi på förrådet. Som mindre glas, att använda om man vill dricka lite eller som vattenglas till vin, har vi Ittalaglas.
För en vecka sen splittrades ett Ikeaglas i Johans hand. Sedan dess har sju, åtta Ikeaglas gått sönder. Dessutom har alla utom två Ittalaglas gått sönder. Vi har alltså inte tappat dem, utan Ikeaglasen har splittrats i många bitar spontant och Ittalaglasen har haft stora sprickor när vi tagit ut dem ur diskmaskinen.
Allt inom en vecka. Otroligt märkligt.
Redan den 1 april 2009 reagerade jag på hur serviceinriktat Apoteket blivit. Igår var de kanske lite för serviceinriktade.
Jag gick förbi Apoteket i Götgatsbacken på väg hem från ett möte och när jag såg att det var ”gamla Apoteket” gick jag in eftersom det finns vissa produkter vi använder som bara säljs där (baksidan med avregleringen).
Jag hittade inte det jag ville ha (ett speciellt schampo) så frågade efter det. Genast rusar en anställd fram till hyllorna och letar. Hon hittar inte det jag letar efter men rekommenderar en annan produkt som jag blir nöjd med.
Men då börjar över-servicen. Hon fortsätter prata om det andra schampot och börjar leta efter det i datorn. Jag förklarar – igen – att jag är nöjd med det andra. Hon fortsätter leta. Jag fortsätter förklara att jag är nöjd. Men hon slår på något hysteriskt service-mode och hör mig inte längre. Istället drar hon in sina kollegor i jakten på ett schampo jag inte vill ha. Hela tiden upprepar jag att jag är nöjd med schampot hon rekommenderat och att jag vill betala. Hon fortsätter leta. Till slut känns det som att jag är med i en fars.
Slutsats: Service är bra, men lyhördhet är bättre.
Idag kom nya jobbet igång på allvar. Nu måste jag sova.
Efter första dagen på nya jobbet (som är bra, men man är alltid trött första dagen) är nog ett ord åt gången allt jag orkar med just nu.
1. Var är din mobiltelefon? Knät
2. Var är din andra hälft? Bredvid
3. Ditt hår? Uppsatt
4. Din mamma? Bra
5. Din pappa? Bra
6. Det bästa du vet? Resa
7. Din dröm i natt? Glömt
8. Din dröm/ditt mål? Korttids-utlandsboende
9. Rummet du är i? Filmrummet
10. Din hobby? Böcker
11. Din skräck? Sjukdomar
12. Var vill du vara om sex år? Storstad
13. Var var du igår kväll? Bio
14. Vad är du inte? Pigg
15. En sak du önskar dig? Landettid
16. Var du växte upp? Förort
17. Det senaste du gjorde? Mailade
18. Dina kläder? Mysiga
19. Din tv? Ingen
20. Ditt/dina husdjur? Nej
21. Din dator? 11″
22. Ditt humör? Huvudvärk
23. Saknar någon? Kurris
24. Din bil? Pappas
25. Något du inte har på dig? Mössa
26. Favoritaffär? Adlibris
27. Din sommar? Dalarötillbringande
28. Älskar någon? Flera
29. Favoritfärg? Finrosa
30. När skrattade du senast? Gunnarmsn
Jag har beställt en ny jobbdator, som kom idag. Under de åtta dagar som gick mellan beställning och leverans har jag följt dess väg via leveransfirmans sajt. Totalt har datorn åkt 46 127,39 kilometer. 4 612,74 mil. Ett varv runt jorden är ca 4 000 mil. Avståndet mellan fabriken och mig är 7 640,36 kilometer, 764 mil.
Datorn tog alltså en omväg på 38 487,03 kilometer. 3 849 mil i omväg. Det är helt sjukt.
Rutten:
Fabrik i Kina – Shanghai/Kina
Shanghai/Kina – Köln/Tyskland
Köln/Tyskland – Shanghai/Kina
Shanghai/Kina – Köln/Tyskland
Köln/Tyskland – Shanghai/Kina
Shanghai/Kina – Incheon/Korea
Incheon/Korea – Almaty/Kazakstan
Almaty/Kazakstan – Warszawa/Polen
Warszawa/Polen – Köln/Tyskland
Köln/Tyskland – Langenhagen/Tyskland
Langenhagen/Tyskland – Glostrup/Danmark
Glostrup/Danmark – Södermalm/Sverige
När jag blev av med jobbet i december bestämde jag mig för att vara helt ärlig.
Istället för att säga något i stil med att ”jag är spelbar men har förstås en del krokar ute”, sa jag som det var: ”detta var helt oväntat för mig och jag har ingen aning om vad jag ska göra nu. Jag behöver ett jobb!”. Jag möttes av blandade reaktioner.
De imponerade
En del tyckte jag var ”stark” och att det var ”coolt” att jag vågade. När jag sa att jag tyckte att det var det enda rätta, att jag måste fick jag ofta svar som ”ja, men ändå”.
De generade
Många tyckte det var jättejobbigt att jag var så ärlig. Att inte ha något jobb är ju fult i Sverige och att jag var så öppen generade människor. Allt från ”nej, du är mellan jobb” till ”arbetssökande heter det!” var förslag på meningar jag borde välja istället. Många sa också ”äsch, det kommer gå bra, du får snart ett nytt jobb” och det är ju trevligt att de tror så om mig. Men när jag då fortsatte på ärlighetens bana och svarade ”jo, men om alla säger det, och ingen ger mig jobb så kommer det inte gå bra” skruvade de flesta på sig.
De oroliga
Vissa var oroliga. ”Ska du verkligen säga sådär? Du kanske framstår som desperat?”.
Varför valde jag ärligheten då?
Jag var ju desperat! Jag blev av med jobbet utan att välja det själv, och jag behövde ett nytt jobb, en ny inkomst. Min första tanke var just att det var pinsamt. Det är ju som sagt fult att vara utan jobb. Men så insåg jag att situationen inte berodde på mig, och att endast jag kunde bestämma att det inte var pinsamt. Och att jag aldrig skulle få något nytt jobb om jag inte lät folk veta att jag var tillgänglig.
Så här efteråt kan jag tycka att det var ett spännande experiment, och jag är helt nöjd med mitt beslut och mitt agerande.
Jul! Och avslutande av Mobilab:
Nu är Buzzadortävlingen för Cliniderm avslutat och fyra vinnare har korats.
Ett stort grattis till Petra, Sussochpuss, Majsan_wagstrom och Ingrid! Paketen kommer med posten.
I november firades det fars dag, och vi drack enorma drinkar på Tiki Room. Men framförallt, årsdagssemester:
West End-uppsättningen av Mamma Mia i Globen och ett museibesök för att titta på Terrakottaarmén. Och så tillbringade vi en höstweekend på Såstaholms slott:
Augusti: kräftfest och ohyggligt mycket jobb fram till valet. Valet i sig förstås. We Will Rock You på Cirkus, en jättebra födelsedagspresent från mamma. Och så fick vi tillgång till Dalarö:
Även i augusti blandades jobb och semester. Vi åkte till svärmors barndomsstad Kristianstad och fortsatte till Köpenhamn. Konferensplanerandet gick på högvarv och månaden avslutades med årsmöte och årsträff i Köpenhamn. Vi såg Leonard Cohen i Globen. Och så åkte jag och mamma till Göteborg för att bo hos min faster och gå en smyckestillverkningskurs.
