Författare: Josefine

Mediebänk, biblioteksbord, soffbord …

Så! Nu har vi köpt en mediebänk! Snabbt jobbat tänker ni, men inte riktigt. Vi har letat i ett halvår ungefär. Bänken kommer redan på måndag. Dessutom fick vi tag på ett bord till biblioteket, och med hjälp av Johan och pappa så står det redan på plats.

Och så har vi hittat ett soffbord! Det har dock lite längre leveranstid.

Två dagar senare: fortfarande ont i fötterna

Om man fortfarande har ont i fötterna två dagar efter festen, så måste det väl det innebära att det var en bra fest? Det var det i alla fall. Och för mig får det bli sneakers idag.

Det jag pratar om är TidningsUtgivarnas konferens Branschdagarna och Medievärldens gala Årets dagstidning. Galet internt, alltså. (Men det är en fördel med att tillhöra två världar. Jag kan gå på både medietillställningar och mobiltillställningar.)

Konferensen var överlag bra. Som vanligt var det blandad kompott gällande talarna, en del kommer man bära med sig länge framöver, en del vill man helst glömma (att bygga ett case kring en känd skådespelerska och sedan både uttala och stava hennes namn fel är ingen hit).

Festen var också bra. Träffade en hel del människor jag inte sett på några år, och gjorde nya bekantskaper. När man tillhör en stor koncern, Bonnier i mitt fall, blir man ju glad inte bara om sitt eget bolag vinner, utan även om någon i ”familjen” gör det. Fina Pia, Charlotta, Johan och alla andra, lät mig vara med och fira att Charlotta och hennes gäng på DN.se vann pris för Årets dagstidning digitala medier. Stort grattis! Extra kul att juryn tog upp På Stans iPhone-app som en del i motiveringen.

Komikern Jan Bylund var konferencier. Är sjukt imponerad! Kan bara tänka mig hur det är att vara värd för branschfester. Ena dagen tidningsbranschen, nästa en advokatfest, sen en rörmokerifirma … Men han var så bra! Flera vid mitt bord, inklusive jag själv, skrattade så tårarna sprutade.

Dag två pratade Otto om vad vi gör på Mobilab, något som IDGs Pontus Jeppsson gillade.

Bilder finns på: Min flickr, Medievärldens flickr och TUs flickr.

Soffan ja …

Det är svårt att helt inse hur stor vår nya soffa kommer vara. Igår tröttnade jag och gjorde en modell av den av DN-tidningar. Och jäklar! Den är väldigt stor. Det är ju i och för sig det vi vill ha, men vi insåg snabbt att det inte får plats med mycket annat i det rummet. Men så är det å andra sidan ett Filmrum och där ska väl soffan vara nummer ett?

I drömmarnas land …

… sover man inte bra. I alla fall inte jag. Det går i vågor. Ibland sover jag ”drömlöst” och ibland drömmer jag så mycket att jag vaknar alldeles utmattad på morgonen. Så är det just nu. Och jag drömmer alltid om något som är relaterat till dagen jag just upplevt.

Natten till igår drömde jag att en vän sprang omkring och hade jätteont i sina fötter. I verkligheten mår vännen inte så bra och en kollega har skadat sin fot. Inte direkt svårtolkat. Men tröttsamt.

Stockholm har blivit kallt

Jag är inget Orupfan, men lånar hans strof till rubrik i alla fall. Den passar så bra.
För det stämmer.

Stockholm är inte särskilt trevligt längre. Vi märkte av en skillnad direkt vi flyttade till Mariatorget. Stämningen är helt annan än den där vi bodde tidigare, i det mer lugna södermalmsområdet Barnängen. På Konsum Bondegatan sa man hej och bad om ursäkt om man stod i vägen. På Konsum Mariatorget ser man sur ut och kör gärna in i andra med sin kundvagn. Och det gäller både anställda och kunder.

Tyvärr är det lätt att bli likadan. Inte att köra in i folk kanske, men att strunta i hej till kassapersonalen om inte de hejar, att sucka åt gamla som tar lång tid på sig i nedför trappor. Så för några månader sedan sa vi att nej, nu räcker det. Vi ska anstränga oss för att inte bli som ”alla andra”. Vi ska säga hej först, vi ska hjälpa gamla.

Idag har jag haft en intressant morgon ur studiesynpunkt av det mänskliga psyket. Två händelser:

Nere vid spärrarna på Mariatorgets tunnelbanestation har en tant fastnat. Ja, fastnat i en spärr. Ca 30 människor går förbi innan jag stannar och tar loss henne.

Sen har tunnelbanan har tekniska fel och kan inte åka om folk står för nära dörrarna. Detta ropar föraren ut vid varje station. Ingen flyttar sig. Alla är arga för att tåget inte går. På flera stationer blir vi stående i flera minuter och till slut fastnar vi i en tunnel. Föraren är extremt tydlig: tekniska problem gör att vi inte kan åka så länge folk står för nära dörrarna. INGEN FLYTTAR SIG. Vi står still ett tag, kanske 7 minuter. Sen rullar tåget (någon har väl flyttat sig). Och östermalmskvinnan mittemot mig är upprörd på föraren. ”Klart att det beror på att hon är en dålig förare, inte på att folk står för nära dörrarna”.

Det här är inte det Stockholm jag vill bo i. Så om du är stockholmare och läser här, tänk på hur du agerar. Jag tror knappast att Granding kan starta ett uppror, men varje hej bidrar till en trevligare stad.

Dags för nästa hantverkare

Förra veckan gjorde vi ju om golven på undervåningen. En hel söndag gick åt till att plasta in och ta bort saker. Hela veckan var det hantverkare här och vi fick ta oss ut och in genom övervåningen. Sen tog det en halv söndag att avplasta allt igen. Idag fick vi äntligen ta in möblerna igen, som stått i hallen, köket och sovrummet så länge.

Och nu börjar vi om. Nej ok, inte riktigt. Men imorgon kommer vår favorithantverkare Steffe (han är underbar! Bara att han ringer och frågar om vi saknar vår favoritmålare ger honom så många pluspoäng jämfört med alla dåliga stockholmshantverkare) och ska måla om i Filmrummet. Så nu tar vi bort och rensar igen. Och klämmer in allt i hallen och Biblioteket. Dessutom kommer svärmor imorgon. Hon brukar sova i Filmrummet. Får vi klämma in dig i Biblioteket också Lena? 🙂

Lyxmiddag en onsdag

Jag gillar ju små överraskningar. Idag fick sambon mig som ”personlig kock”. Tanken var att han skulle välja middag men det överlät han till mig. Det blev biff, bönor, duchessetoppar, västerbottenmuffins och Mannerströms kantarellsås. Det blev en riktig hit!

Jag gör middag till sambon