Kategori: Livet

Varning för ett gnälligt inlägg. Vill du inte få ditt semesterhumör förstört ska du kanske hoppa över att läsa. Eller så blir ditt humör ännu bättre av att läsa hur jag har det. 🙂

I februari fick jag plötsligt ont i foten. Det kom bara sådär, utan anledning. Dag tre var det så illa att jag inte kunde stödja på foten. Ringde mitt försäkringsbolag och fick en tid hos en ortoped. Han gav mig starka piller och vinkade hejdå. Pillren hjälpte lite, men tog inte bort smärtan helt. Dessutom blev jag hög. Nästa gång jag skulle till min kiropraktor (som jag går till pga ryggskada) berättade jag om foten och han tejpade den för stadga. Gick sedan dit ett antal gånger för ny tejpomgång, eftersom det kändes lite bättre.

Månaderna gick. Till slut tyckte kiropraktorn att jag skulle röntga foten. Beställde ny tid hos ortopeden och krävde röntgen. Den 23 maj röntgades jag så i en magnetkamera. Lördag den 28 maj ringde doktorn. Jag hade en stressfraktur i foten. (Förtydligande: en stressfraktur betyder att benet som gått sönder är stressat, inte att jag är det).

Jag hade alltså gått omkring med ett brutet ben i foten i 3,5 månader. Månader då jag gått, gått och gått. I Marocko, London, extra mycket hemma. Så nu sitter jag still. Det har gått drygt en månad sedan beskedet och jag har suttit still sedan dess.

Det är oerhört frustrerade, på ett sätt som jag inte tror att den som inte upplevt det kan förstå. Jag kan inte gå och handla mat. Jag kan inte ta en picknick i solen. Jag kan inte gå till en uteservering och dricka rosé. Jag kan inte gå hem till mamma eftersom hon bor för långt från busshållplatsen. Jag har fortfarande inte sett min brors nya lägenhet. Jag kan inte vara ute och grilla. Jag kan inte ens sitta på balkongen eftersom jag inte kan gå i trappan hemma mer än absolut nödvändigt. (Nödvändigt är att gå ned på morgonen för att äta frukost. Sen får jag stanna på nedervåningen tills efter middagen innan jag kan gå upp). Det gör ont när jag går, men framförallt värker det ofta.

Till råga på allt har min Iphone gått sönder och jag har supermycket att göra på jobbet.

Man kan lugnt säga att jag ser fram emot semestern.

Jag har blivit intervjuad om mobila strategier. Artikeln kan du läsa här om du är intresserad

Igår såg jag för första gången i mitt liv Allsång på Skansen. (Nej, ok, tror att vi försökte se ett avsnitt på min kompis Es landställe en gång för tio år sedan. Det enda jag kommer ihåg är att Ricky Martin hade fula byxor och att bilden försvann när Es mamma gick i trappan).

Anledningen till att jag såg det igår var två. @hejg och @TrulyTherese. Gustav och Therese är två personer jag följer på Twitter. Igår satt de i
#guldsoffan på #allsang. Guldsoffan är en plats i publiken där ett gäng twittrare sitter och rapporterar under sändning och igår satt alltså bland annat Gustav och Therese där. De skötte sig förstås utmärkt, tillsammans med de andra två twittrarna.

Men vad tyckte jag då om programmet?
Gillar Måns insats. Förstår inte alls humorinslagen. Tycker att allsången är pinsam. Men ”mysigt” överlag.

Vi tillbringade midsommarhelgen på landet. Grillat, jordgubbstårta, landetfix, vilstolar på bryggan och två utlästa böcker.

Fler bilder här.

Igår var vi på Mosebacke terrass för att lyssna på Balkan Brass Battle – Fanfare Ciocarlia vs. Boban & Marko Markovic Orchestra. Blåsorkestrarna Fanfare Ciocarlia från Rumänien ”slogs” mot Boban & Marko Markovic Orchestra från Serbien. Och självklart avslutades det hela med att de spelade tillsammans. 🙂 Det var rolig, bra musik med mycket glädje. Pga en skadad fot satt jag ned hela tiden, men resten av Mosebacke dansade friskt.

Av någon anledning kan jag inte lägga in videoklipp här, men vill du kika finns några klipp på min YouTube.

Trots att jag inte jobbat på (slutade 2004) eller med (konsultade fram till 2006) tidningen Stockholm City de senaste åren känns det sorgligt nu när tidningen nu läggs ned.

Stockholm City var mitt första riktiga jobb. Visst hade jag haft sommarjobb och praktikplatser innan dess, men den 16 september 2002 påbörjade jag mitt vuxna jobbliv. (Även om det var så hemligt vad jag skulle jobba med så jag fick ljuga för vänner och familj).

Det började i liten skala. Av Micke fick jag några veckors projektjobb för att göra en webbsajt åt det extremt hemliga tidningsprojektet. Men redaktionschefen Pelle ville annorlunda. Jag kommer inte ihåg det exakta citatet längre, men vårt första möte gick i stort sett ut på att han sa ”men du har ju jobbat som reporter? Strunta i webben och skriv! Vi är så hemliga att vi inte vågar anställa i den takt vi vill och behöver”. Sen ändrades mina veckors projektjobb till att bli några månader.

Men självklart struntade jag inte i webben. Jag skrev på dagarna och tog hand om webben på nätterna, tillsammans med Daniel. Det höll fram till jul. Då darrade jag av trötthet varje lördag, hade skrapat ihop flera månaders komptid och krockade med bilen för att jag var för trött. Jag sa ifrån, och redan samma dag såg man till att lösa situationen.

Jag har aldrig haft så roligt på något jobb som vi hade på City. Alla hjälpte till, bjöd på sig själva och stämningen var bra. Det var högt i tak och folk engagerade sig. Festerna var fantastiska, och att jag på Citys andra fest fick veta att jag fått fast anställning berikar förstås minnena.

Men jag blev inte kvar som reporter särskilt länge. Eftersom jag tillbringade kvällar och nätter på tidningen svarade jag också i redaktionstelefonen när andra verkade för upptagna. En kväll, troligen i början av november, ringde det en skåning med orden ”hur många korsordsvinnare vill du ha idag”. Det visade sig vara Morris Packer, en ”smskonsult” som tidningen anlitat. City hade nämligen slopat faxen och breven och istället förde man sin läsardialog med hjälp av mobilen. Efter att ha givit Morris rätt siffra fortsatte samtalet och jag frågade saker som ”hur går det till”, ”vad kostar det” och ”men hur tar vi tillvara på statistiken”. Någon dag senare frågade jag Micke vad planen med det mobila var. Och så blev jag Redaktör för digitala medier på Stockholm City.

Detta var efter wapvågen, som kommit, blivit utskälld (med rätta) och försvunnit. Man ville inte satsa mobilt. Men det gjorde Stockholm City – med besked. Redan till julen 2002 hade vi en privatannonsmarknad via mobilen. Till alla hjärtans dag 2003 lanserade vi en dejtingtjänst. Tävlingar, insändare, korsordslösningar, listan kan göras nästan oändlig. Vi startade en medlemsklubb via sms. Och allt gick hur bra som helst. Jag började, ibland själv, ibland tillsammans med Micke, ibland med Morris, föreläsa Sverige och Europa runt. Några år senare slutade jag på City, men jobbar fortfarande vidare med digitala medier.

Jag gjorde misstag och jag utförde stordåd. Jag hade oerhört roligt och jag lärde mig var mina egna arbetsgränser går. Jag fick en del vänner för livet.

Tack alla ni som var med och bidrog till att City blev en sådan fantastisk arbetsplats!

Jag lägger mitt mesta bloggkrut på I min bokhylla, bokbloggen jag också driver. Den finns sedan i oktober på Twitter (@iminbokhylla) och från och med igår även på Facebook! Sök på I min bokhylla eller klicka här: I min bokhylla på Facebook.

Vi utnyttjar långhelgen genom att vara på landet onsdag kväll till måndag. Grillning, färskpotatis, nya utemöbler, filmkvällar och – just nu – 33 grader i solen.

Jag har varit på jobbkonferens. Som en av aktiviteterna hölls en ”så fotar du med mobilen-kurs”. Superkul! Vill ni se mina bidrag till kursen finns de här.

I torsdags, den 26 maj, hade jag en händelserik dag. Upp 4.30, med 6.00-tåget till Göteborg, workshop hela dagen, sen tåg till Katrineholm, buss till Norrköping och taxi till en konferensgård. Hela dagen i bilder hittar du här.

För ett tag sedan skrev jag om en otrevlig upplevelse på Elite Hotel Residens i Malmö. Jag fick svar från Elite, via mail. Eftersom han skrev att han valt att maila istället för att kommentera här kan jag inte heller skriva vad deras förklaringar var. Däremot kan jag skriva samma sak som jag svarade honom: jag håller inte med om förklaringarna och godtar dem inte. Däremot godtog jag kompensationen (frukost för två på valfritt Elitehotell) och sa att jag kommer på på Elitehotell igen, däremot aldrig mer på Elite Hotel Residens.

Priscilla – öknens drottning heter en fantastisk film från 1994. Tre australiensiska transor reser genom landet för att uppträda. Australiens landsbyggd är kanske inte den mest homovänliga platsen, och definitivt inte 1994. Det är en bra story, men också mycket glamour, glitter, paljetter och sång.

När mamma och jag var i London för några veckor sedan skulle vi se en pjäs, och valet föll på Priscilla, som alltså nu blivit en musikal.

Sång, glitter, glamour och paljetter kan man lugnt säga att vi fick. Det var rosa drinkar och redan under de första minuterna regnade det konfetti i lokalen. Hur kul som helst!

Jag älskar bildredigerartjänsten Picnik, en fantastisk webbtjänst. Häromdagen använde jag Ipaden för att blogga och ville göra ett bildcollage. Jag gick till Picnik som visade sig vara byggt i Flash som inte funkar på Ipaden. Men istället för att bli irriterad, som jag normalt blir av Flashsajter, blev jag imponerad. Picniks felmeddelande ser nämligen ut såhär:

Som en av födelsedagspresenterna från sambon fick jag ”nagellack + fika”. Detta eftersom vi bara några dagar före min födelsedag pratat om att min nagellackssamling börjat bli riktigt trist. I torsdags var det dags. Efter en ovanligt lyxig fika gick vi till Åhléns där jag, efter lite velande, valde att gå på lite billigare kvanitet istället för ett enda dyrt.

Det blev hela sex olika lack! Det syns inte helt på bilderna, men färgerna blev ljust rosa, vitt, bubbelgumsrosa, rött, lila och ett överlack.