Bamse. Så hette min första kärlek. Eller, hette. Han frodas och mår bra och lever än.
Bamse flyttade in i mitt liv när jag var tre, fyra år. Det började med att min mormor och morfar gav mig en liten gul björn. Han var inte så mjuk och gullig, utan liten och hård. Av någon anledning blev jag rädd för honom. När det blev tydligt att jag inte ville/kunde ha honom tog mormor tillbaka nallen varpå jag blev helt förstörd. (Trotsåldern?) Jag kommer fortfarande ihåg känslan och får lite ont i magen bara av tanken på hur hemskt det var. Jag grät så otröstligt och hysteriskt efter honom att mormor gick och köpte en ny nalle åt mig. (I dagens omdebatterade curlingklimat måste jag tycka att det hedrar henne att hon vägrade ge mig den första nallen igen).
Den nya nallen fick namnet Bamse. Han var lite större (kanske 25 cm), mjuk och i sittande ställning. Han var orange med vitt på insidan av öronen. Sedan allra första dagen har han varit mig nära. Han sov i min säng ända tills jag blev sambo vid 25 års ålder. Han har dock inte fått resa något, jag har varit alldeles för rädd att han skulle komma bort. Bamse har tvättats otaliga gånger och är idag lite smutsgul och det vita i öronen är grådaskigt. Han sitter på en hylla ovanför sängen.
Min första kärlek kommer att vara med mig hela livet.